För kanske tjugo år sen satt jag och pratade med min lillasyster och vi kom fram till att boken om vår uppväxt borde heta ”När jag var liten dödade jag mig själv”. Vilket förstås kan låta väldigt ledsamt och vemodigt men handlade då mer om att förstå hur vi kan bli vuxna i en svårförståelig värld. En värld full av måsten, regler och saker man inte förstår.
Vad är det som gör att man känner det som man dränker sig själv som en kull oönskad katter i något murkigt vatten? Vilket jag var det som vi lämnade där i våra sista dagar som barn?
Jag har alltid som barn varit stressad kring deras normer och tyckt om att försöka förstå världen lite utifrån. Såg mig själv som en besökare i deras kultur, utan egentlig egen jord att stå tryggt. Född och uppväxt i en tredje kultur. En nomad och resande, kanske till och med luffare, i ett folkhem i upplösningstillstånd som jag aldrig riktigt förstått.
Tryggheten jag behövde hämtade jag hos en familj, lika utmanad och odiagnosticerad, som alltid försökte så gott de kunde. Fulla av affekt, hårt arbetande och utmanade i en snabbt föränderlig värld.
Under uppväxten och unga vuxendomen lockade olika subkulturer, politisk aktivism, alkohol och allt annat som ifrågasatta det normala mitt i ett samhälle. Men frågorna om vem jag är fick aldrig några svar.
Sökandet, depressionerna, ångest och stress… ett psyke som skriker och ett nervsystem som ständigt ligger i. Aldrig vila bara stress eller skuld över allt man inte ids, hann eller kom ihåg.
Ett ständigt performativt liv? En mask av att vara normal, jobba, skaffa barn och passa in… tills vad?
Vid frukost, en morgon för något år sedan, säger min dotter något som får mig att reagera och förstå på ett sätt som skar rakt in i själen, hjärtat blottat på ärmen…
”Pappa, jag vill inte vara en robot? Bara göra tråkiga saker som att städa, plocka undan, gå i skolan… ”
Tanken slår till som en olycka. Vänta kan alla de där audhd memerna från instagram…. som jag känner stämmer på mig själv betyda att…?
Var det så att hela min familjs dagliga kamp för att vara normala kanske var ett symptom som jag ärvt och delar med en lång rad kämpar? Om mina barn känner att det surrar i huvudet, man måste passa in och det är ärftligt med npf…
xazax.work/blog 