xazax.work/blog

Att livet är en långsamt förfall, förändringar och att föräldraskapet skulle leda till alla möjliga insikter kom väl inte riktigt som en överraskning i sig självt men hur det skulle kännas har verkligen förändrat mig i grunden. En liten fjäril kröp in i puppan igen för att komma ut som… ja vadå?

Under våren och sommaren lästes ”Matrescence: On the Metamorphosis of Pregnancy, Childbirth and Motherhood” av Lucy Jones. En bok så fantastisk att den inte går att rekommendera nog starkt.

I småbarnsåren, vad det nu är för något, skakas livet när man som förälder måste överge sig själv stundtals totalt för att föda, sondmata, tvätta, torka och så vidare i alla oändlighet. Efter något halvår in skapandet av den nya kroppen går det att se förändringarna i föräldrars hjärnor som nu krympt lite för att effektivt satsa på färre uppgifter än innan. Magnetbilden visar förändringar nästan lika tydliga som förändringarna hos tonåringar som skall bli vuxna. Forskningen om föräldrars hormonförändringar är dock väldigt ung och mycket mer kommer grävas fram de närmsta åren.

I läsandet av hur mycket fysiskt som hänt med kroppen finns en sömnlös individ som helt tappat fotfästet kring sin egen självbild. Varje dag är som en andens yrsel… vad skall jag göra idag? Varför, när, hur många, vad ska vi äta?

Arbetet slutar vara viktigt, hjärnan är som en trög dimma och vård söks. Kanske är det något bakomliggande? Hur länge har det känts som varje dag är en fruktansvärd kamp för att vara en normal arbetare? Remisser skickas runt och tabletterna äts varje morgon. Kan det vara långtgående förändringar efter covid? Autoimmunt?

Men det självklara svaret för varför föräldrar kollapsar en masse och söker privatdiagnoser är där på tungan ändå ibland… kan det var något i vattnet? Samhället?

Om nu remisserna för affektiva störningar öser in kan det vara något med samhället som gör att vissa sorters människor inte passar in trots all den här effektiva modernitet vi byggt?

En gammal vän skrev om det strax innan sommaren bröt ut i artikeln ”Upproret mot normalitetens imperium” och jag börjar undra om inte alla jag någonsin träffat hamnar utanför normalitetens imperium? Vad är det egentligen där i mitten av diskurs där villan vaktas av vovven och volvon skjutsar mellan än det ena, än det andra. Matkassen skall vara färdigplockad i affären eller skickas hem till dörren. Lunchen skall komma på en gaffatejpad moped, körd av någon som bor i svarthotell på samma adress som budfirman är registrerad. Hamburgarna i påsen är ljummen och tillagad i ett spökkök.

Vi skall arbeta med våra dumma jobb och helst konsumera mat på de mest komplicerade vis som går att tänka ut. Att vara hungrig är ett av många hål att fyllas av gig.

När lite fritid uppstår äts den upp av social medias dopamin algoritmer. I föräldraforumen diskuteras det heligaste av de heliga frågor 2024…. SKÄRMTIDEN. Vad är en resonabel och ofarlig tid vid skärm? Visserligen sitter jag med skärmen mer än halva dygnet men inte skall väl barn göra det? De skall ju vara utomhus och busa fast det är farligt där med allt det läskiga andra. Kanske kan de kolla på lite skärm? Men tänk om de får koncentrationssvårigheter av alla skärmarna, den dåliga maten och mikroplasterna. Fast hur skall vi orka? Allt detta lönearbete.

-”Kanske det är alla skärmar som gör att jag känner mig så disträ och ointresserad av deras uppgifterna, på deras arbetsplats dit jag tvingas för att betala hyran på en lägenhet som är alldeles för trånga men om de ändrat reglerna för trångboddhet bor vi ju helt ok ändå tänk på kompisarna i förskolan de bor ju ändå trängre?”

Den interna kritiska monologen är aldrig tyst den bara malar på och får bränsle av grannar, släkt och algoritmerna. Alla för att så frön om att vi skall bete oss annorlunda men var hamnade man själv i det här? När skall man liksom finna sig själv, släppa spänningarna och andas utan astma igen? När kan man lugna ner det sympatiska nervsystemet i en värld av ständig förbättring, effektivitet och informationsförädling? Måste man lugna sig?

När så hösten så sakta förbereder sig sitter jag på balkongen och luktar på sensommarens varma asfalt. Skriver av mig lite.

Det kanske är ett halvårs tankar om hur jag gick från ung till medelålders via tio års intensivt föräldraskapsbygge. Kroppsbyggande med extremt mycket hormoner som bränsle. Köttet känns annorlunda, tankarna är väl mer samlade ibland men fortfarande överallt hela tiden oroliga och personen utåt är väl normalare än någonsin. Men känslorna… de har förändrats för alltid. Nervtrådarnas osynliga delar är längre och sträcker sig in i min partner, barnen och hunden. Det finns ingen hejd på kroppen? Skölden är nu utanför familjen, inte längre i huden. Allt är stressande. De korta stunder då parasympatiska nervsystemet är aktiva är så få och värdefulla. Huden har smällt och hänger som en trött tröja man borde slängt för flera år sen.

Om man mitt i allt detta blivande behöver hjälp vart vänder man sig då? När remisserna till affektiva mottagningen bokstavligen fyller kön så de får återvända till husläkaren. Vad gör man då?

Klandrar TikTok? Får sitt amfetamin privat? Drar sig tillbaka? Fortsätter gasa tills det är över om ett dussin år? Lyssnar på Joe Rogans podd? Äter råkost?

Jag tror vi lever i en tid på gränsen till en enorm omstrukturering av vad vi gör av vår gemensamma tid och hur mycket dissonans vi kan leva med. Det krävs inte att man ifrågasätter dagens samhälle djupt förrän svaren redan fanns där för länge sen och kritiken mot den totala massförflyttningen till arbetslinjens smala diskurs gör sig till känna. Vi känner det alla ibland? Man tar en liten promenad i skogen för sin dumma hälsa efter att ha sett det på en instagram reel, bakar ett bröd från recept man fick på jobbet eller pratar med någon man inte kände innan. Känner små glimtar av hur livet kan vara. Kanske sen? I en annan värld eller varför inte på instagram i en psykos av neoromantisk traditionell konservatism? Flytta ut på landet (men få betalt av klick för att försörja sig). Alla artikulerade drömmar äts omedelbart upp av nätverkens insamlande logik.

Någonstans när jag blev förälder insåg vi också att arbete verkligen inte bara är något viktigt för mig personligen, det är nästan helt oviktigt för andra än kapitalister och feudalherrar. När de nu försöker lura oss att hyra deras tjänster och låser in oss digitalt i små borgar måste vi komma ihåg att internet bara var en fluga. Och precis som vi kan tvätta bananerna för att undvika bananflugornas trägna arbete kan vi sluta mata annonsdrivna teknofeudalister med klick.

Man sitter där med huvudet fyllt av videoklipp, hjärnan har formats om av att samsova med barnen, kroppen värker på nya ställen och inser att herrarna har oss i sina små giriga händer. Deras imperium bygger på att vi inte tillåts gå promenader, jäsa bröd eller prata med främlingar utan att konsumera något. Allt de byggde efter andra världskriget riskerar att kollapsa om vi odlar maten själva, äter med måtta och slutar jobba så förfärligt effektivt. Låt människor ta första plats i vardagen, prata med dem lite för länge på jobbet, hjälp någon gratis.

Det enda vi har att förlora av att inte vara så fruktansvärt effektiva hela tiden är våra lönearbeten och vem blir glad av dem? Den sanna glädjen finns i det långsamt förslösade livet inte i det sparsamt effektiva och vinstdrivande.

Och här någonstans gör mitt resonemang full cirkel och jag är tillbaks till en magkänsla jag haft sen de där första dagarna på förskolan… det är inte så himla roligt att skolas om till någon annans målbild?