Vi lever i en hyperrealistisk tid där bilder skall sparas 4K och den enskilda linsen inte räcker fotografier skall tas av ett halvdussin kamera och sammanfogas av datorer till avbilder verkligare och skönare än blicken själv. Den lilla rektangelns makt över minnen drivs av samtidens AI diskurs för vem vill spara en ful bild? Inte när man kan spara visioner. Se livet i högsta lämpliga kontrast utan det tidskrävande och kroppsligt blöta hantverket att själv framkalla film.
Allt skall vara perfekt men också på ytan autentiskt. När röven måste blekas till en normal ätbar ton eller solas för att ladda kroppen med solenergi undrar man om Killinggänget ens var satir?
Hur kom vardagen bli så… kapitalt föregiven. Ett av barnen ville så gärna testa Prime som är en av kapitalismens absolut mest talande produkter. Vatten som inte är vatten.
Ett sötvatten utan socker sålt på social media av en Vine-kändis som gjorde rubriker i Japan. Det totala förkroppsligande av kapitalismens vinst över alla andra samhällsuttryck. Entreprenören som kroppsbyggare, boxar på jippon, kryptoinvesterare med NFT-drömmar, poddare, influenser som nu sålt sött dyrvatten till mina barn. Offentlighetens hets rakt in i mitt kylskåp, hemmets heliga plats för konsumtion. Hyperrealistiska produkters absoluta newgame+, den livsviktiga törstsläckande drycken, som görs till ren konsumtionsvara med begränsade upplagor och säljs som NFT:er men den här gången direkt till barn istället för att gå omvägen via deras porrtörstande pappor. Vad var ens bitcoins och NFT:er till för? Ingen förstod eller kunde förklara så jag antar det var pornografiskt på något sätt.
Jag öppnar kylskåpet och tänker på hur Joe Rogan med flera pratade om att man enbart skall äta egenjagat kött eller gräsuppfödda boskap. Älgens protein skall fylla våra kampsportstränande kroppar och fylla magen lite lagom så den inte sticket ut för mycket. Man går där till jobbet med deras ord i hörlurarna, man kan inte sova och tittar på deras filmklipp, man somnar några timmar och sätter på en ny podd. Ser en till klipp från någon studio. Kanske skall börja fasta? Äta veganskt? Finns det något mer jag kan kontrollera? Kallbadet kanske väcker en känsla av att jag lever och lyckats med något… hur gick det för han ingenjören som bara åt kött på Twitter? Man kanske borde träna för triathlon.
Som småbarnsförälder i guds nåds år 2024 är det svårt att inte lyssna, titta och konsumeras av social media, videosnuttar och poddar. Det är enklare att konsumera i små bitar, man fastnar lätt i dopaminloopar och känns det ändå inte lite som man känner grabbarna i podden ändå? Undrar hur det går för dem med den grejen? Blir så glad över att hen hittat en ny. Sen kommer Elon Musk och köper Twitter. Namnet ändras och man lämnar för Bluesky. Vilka följde med? Nästan alla, eller? Saknar jag någon?
Mellan apparna som Instagram, WhatsApp, Facebook, X, Bluesky, Tumblr, YouTube osv har man sina cirklar av mobilkompisar och bekanta. Man duttar varandras dopaminsystem regelbundet men hur starka är banden? När X stängs när blir man någonsin bjuden på kalas hos vännen man pratat med i tio år? Är kalasen och umgängen utanför datorerna ett mått för starkare sociala band än chattappens notifiering? Jag har en magkänsla att det kanske är så men jag kan ha fel. Kanske hjärnan hos oss uppväxta innan mobiler är annorlunda och drivs av en nostalgisk kärlek till livet före internet.
Kan det vara så att de sociala cirklarna som byggs av kommersiella appar ofta fastnar i appen och låses in något? Hur kan vi ta med oss all energi, cirklarna och det gemensamma när appen stängs ner. Hur fortsätter man sina sociala liv när apparna bytt ägare, gjutits om och inget ser ut som förr.
En av mina absolut hårdast arbetande politiska kamrater på social media har klagat i år på att Allt åt Alla vart helt omöjliga att få tag på för deras hemsida hade inga kontaktuppgifter, samma person diskuterar om och igen kring att Instagram aktivister låser in evenemang i ”stories” så man inte kan söka efter dem eller ens se datumen om man missat ögonblicket och driver frågan om och om igen för att gräva ur information ur organisationer så det blir möjligt att hitta. En liten krigare för de öppna samtalens sak och modern politisk diskurs.
Men vad händer med oss ensamma och idioterna när vi inte vill delta i social media? Eller är på fel plattform? Jag tror internet fyller ett stort ensamt hål hos den moderna postaren som egentligen borde fyllas av soppa och en brödbit från hembakat bröd kvarterets kollektivt drivna mjölkbar. Varje gång man går till sömns lite ensam och tittar på ett roligt klipp fyller det hjärnan med små snabbklippta upplevelser men vi missar de stora upplevelsernas gnetande. Stora samtal, förfinande utveckling och det långsamma social byggandet av gemensamhet kräver tålamod, arbete och att man skjuter upp tillfredsställelsen till lite senare.
Mobilen, paddan eller datorns gränssnitt blockerar hjärnans sökande efter sociala sammanhang och man börjar drömma om smartare telefoner, snabbare internet eller ännu mer strömmad media. Datorn tar över och skall in i alla rum. Gärna så nära hjärnan som möjligt. Kanske till och med som extra informationsgivare rakt in i glasögonen?’
Som förälder är internet som en boj i ett hav av kroppsvätskor och i en storm av tjat och gnäll. Man klamrar sig fast vid sina internetkompisars händer för att inte drunkna eller få kallsupar. Men jag kan inte släppa känslan av att jag inte kanske skall låta hjärnan formas efter internet utan mer bestämma själv? Kanske påskens fasteperiod kan vara från social media? En förvår i kontemplation och begränsad skärmtids anda.
Kan det vara så att min Walden är att lägga ifrån mig mobilen några veckor och liksom göra något annat?
xazax.work/blog 