I kassan på Hemköp packar jag ner mina varor (lasagneplattor, färdig bechamelsås, pasta, jordgubbar från Uppsala?) och ser en man mitt i livet bakom mig köpa den ultimata middagen. Han ser ut som en mellanchef men lite extra berest. En solbränd vagabond bland blekröda barnfamiljer. En man av världen!
Vad ligger på bandet om inte kanske det mest tidstypiska man kan äta?
- Lax (300 gram odlad, full av mask)
- Grön mix sallad (liten påse, redan sköljd)
- Picadeli bägare (Grönkål och rödkål)
- Jordgubbarna från Uppsala
Vi äter den specifika kosten och låtsas som det vore normalt. En slöja över kostens diskurs, som en vag känsla av naturlighet och äkthet i mat som lax, sallad, jordgubbar… de är närmare Gud än vidrig sörja som pasta, läsk eller jäst bröd. Denna yin och yang uppdelningen. Manligt och kvinnligt? Är pastan och det processade – bearbetade – kvinnans mat och det råa – slemmiga, fuktiga och ådrigt naturliga – mannens mat… som laxen, köttet och det av jakten nedlagda. Kultur och natur.
Vi diskuterar samtidigt i social media djupets kaos, tehum:
det djupa är avgrunden som nietzsches uberman stirrar in i men vad är det som skiljer tehum / tiamat från mannen? vad står han på? är det en bas av jord… al qaeda. är det i våra traditioner och regler vi inte faller ur, in i det eviga hålet, tänkvärt.
@xazax.work / bsky.app
Är maten, vår kost, den mest aktiva delen av immanensplanets eviga kamp mellan kreativiteten och utvärderandet? Vad är tjusningen egentligen i att erotiskt hänge sig till fetischen om den naturliga maten och idogt skapa måltider som innehåller rena ingredienser… kan det vara så att denna mat-etik döljer något? Är det ängslan vi döljer där månne. Ängslan för den ohämmade tillväxtens energilagring, fetman, kroppar i excess, svett och avföring. Köttet odlas men skall också inte få växa över som en glömd trädgård. Allt med måtta och sekatören skall alltid ansa odlingen. Veetad hårväxt, starka muskler och perfekta linjer. Kroppen trimmas och disciplinen ökas.
Varför lockar det så oerhört med jordgubbar från Uppsala?
En hel generation av kroppar byggda av microvågsugnvärmda matlådor. De uppfostrades av en efterkrigstidens ständiga festande föräldrar. Med evig ström livsmedel rinnande ur ymnighetshornet som blev till efter Breton Woods peningakults födelse. Nu utbytt till en ängsligare vuxenhet som vill äta som den mytiska kost urfäder skröt om vid brasan. Om än ersatt av en högljudd neandertalares radioprat. Myten om den rena födan, jaktens upplysande etik och köttets kamp mot naturen hålls högst.
Vi kunde då äta laxen rå ut vattendragen, mogna avokados ramlade ur träden, klimatet var milt. Men var är den här drömmen ifrån? Var äter man färsk lax, bison och avokado? Låter inte det som Kalifornien 1850 mer än någon sydsvensk vik översvämmad av smältande inlandsis?
Kan det vara så att när gloomers sträcker sig efter makt är det enklaste etiska valet att reagera mot tidigare trenders dekadens för att röra sig mot kroppskulturens minutiöst vägande och mätande för att i ingenjörens väl laddade pannlampas sken hitta smulorna av mening med livet? En motreaktion, fylld av ressentimentets tröga sörja. Den odlade laxens kulturella plats blir som föda för en sista desperat reaktion innan vardagens kvarnsten sänker tillbaks vår gloomer till sociala medias träckhögar eller självhjälpens märkliga avgrunder. Matlådan är den sista kampen innan vi resignerat helt. Tårna vid kanten mot tehums kaotiska djup.
xazax.work/blog 