Another century like this—another century of work—and our species will be done for, along with countless others. Work—which is to say, all activity that is determined by the necessity to make a profit for someone, rather than chosen on account of its intrinsic value—is precisely what prevents us from fulfilling our needs.
–What Work Steals from Us
Vaknar på morgonen och funderar på om jag skall supa ihjäl mig, ta livet av mig eller koka kaffe igen och åka till jobbet. Varje dag samma sak. Jag jobbar inte ens med något ”tråkigt” utan har väl vad folk skulle kalla mitt ”drömjobb”. Men det är ändå något som skaver? Man gnetar på och härmar de andra. Lever sitt lilla liv och jobbar med att acceptera ödet.
As their words salt the wounds you are soothed by the drone of days perfectly detached
– The Big Radiating from Life is Wasted on the Living by The Great Deciever
Their schools, their values their standards, their lies their institutions their national pride
Dissociation har blivit en sån massindustri att det getts namn som självhjälp, KBT och karriärsutvecklingsmöjligheter. Man måste jobba igenom sig dagen – oavsett känslor! – för att sen kunna leva i de små timmarna innan sömnen skall klämmas in för om du inte disciplinerat sover förstörs din kropp och du kan inte jobba effektivt dagen efter. På morgonen skall vi bada isbad, meditera, planera dagen, fasta, äta näringsrikt, träna, sköta hygienen, vara normala, inte stå ut, pendla till jobbet för att maximera vinsten hos deras fond…. bara att skriva ner all krav vi har är en absurd uppgift? Vi lever i ett fritt samhälle men vad är vi fria att göra?
Vi stämplar in och lider lagom acceptabelt.
Hur blev det såhär? Hur kom vi till utvecklingens apex där social media upplyser oss om att kallbad är ett rimligt sätt att känna något för att stå ut resten av dagen inlåsta som boskap i väntan på att mjölkas på arbete? Vad kan vi idag lära oss internets totala hegemoniska diskurs som inte blir liberalt nonsens om att aktivt acceptera livets totala nedtryckning till en liten arbetande maskin. En robot. Inte var det den här cyber-framtiden vi drömde om? Små vardagsrobotar som bokar tvättider på bussen och lånar pengar för att blippibloppa till oss dopamin.
We are being taught this lesson by the minor, comic event labelled the twenty-first century. Here, the prophecy has been fulfilled: the medium is the message. The messenger is the proclamation. Only nothing is allowed to come and go, democratically; never something. The catastrophe is that everything remains as it is. Nihilism amounts to everything being accepted as it is.
– A Message From the Emperor
Mario Tronti
Nihilismen att acceptera allt som det konstrueras kanske Mario Tronti menade? Vi lever i ett samhälle där en man med vidrig senig kropp spenderar miljoner (miljarder?) för att elchocka sitt kön så det blir lite fastare och hårdare. Mer barnlikt?
Vi accepterar de märkligaste praktiker för att behålla drömmen om evig ungdom så lätt och med en lätt handviftning att kejsarens nya kläder borde vara obligatorisk läsning i grundskolan.
Kejsarens buk syns och könet är bart.
King Arthur: I am your king.
– Monty Python and the Holy Grail
Peasant Woman: Well, I didn’t vote for you.
King Arthur: You don’t vote for kings!
Peasant Woman: Well, how’d you become king, then?
Vi får aldrig glömma att så länge vi lever i en förment demokrati kan vi ifrågasätta diskursen, ta makt över våra små dumma liv och leva som vi gör bäst. Deras regler är inte våra! Att hänfalla till vinterbadets nihilism är enbart ok på arbetstid och inget sunda människor gör på sin fritid. Låt deras diskurs vara inom de timmarna vi går med på det och låt inte den liberala eviga tillväxten ta över.
Katastrofen kanske är att allt låts vara som det är som Mario Tronti skrev?
xazax.work/blog 