mindfulness
/ˈmʌɪn(d)f(ʊ)lnəs/
- the quality or state of being conscious or aware of something.
”their mindfulness of the wider cinematic tradition”- a mental state achieved by focusing one’s awareness on the present moment, while calmly acknowledging and accepting one’s feelings, thoughts, and bodily sensations, used as a therapeutic technique.
Att vara mindful har blivit en hörnsten i predystopisk diskurs som ett slags mentalt försvar mot astman från förbränningsmotorns smog och klumpen i bröstet från skenande tillväxtkrav i de mest dumma sammanhang. Istället för att knivhugga förmannen och gå hem skall vi andas långsamt och betvinga kroppen till att tro arbete är något vi måsthöver för att få mat.
Men liksom var någonstans hände det här att acceptansen av övergrepp skall internaliseras för att undgå traumat att leva i en postmodern värld som dagligen sågar av grenarna till livets skröpliga träd?
Varför kan vi inte vara mindfull istället? Fulla av våra egna känslor. 100% apor som skriker av ilska och låter tårarna träffa glasväggarna i det ventilationslösa mötesrummet. Varför skall vi andas lugnt när ytterligare en kollega sjukskrivs, hyran höjs och räntorna skenar för att kratta för en ännu högre maktkoncentration i ekonomin?
Vi lever i den yttersta tiden av kalla krigets mellanfas. Snart går vi mot en ny historisk tidsålder där kolet skall gömmas och ersättas av magiska elen som upplysningens lärde försöker övertala oss är gratis. Utan konsekvens kan vi fortsätta med rovdrift och tillväxtens grafer pekar alltid framåt, uppåt, mot månen och bort mot mars. Att hela den här ideologin leds av ett förvuxet barn till en gruvmagnat är så passande att vi hade tyckt manuset var skrivet av en ”artificiell intelligens” om man motvilligt såg filmen på en streamingtjänst. Vem i sina sinnes full bruk tittar på en dampunge utan anknytningar som sin ledare och tänker att hen nog skall följas blint?
Jag tror inte det här är en historisk fas för att vara tyst och socialmoderat kalkylerad? Min åsikt är att vi lever i entropins tidsålder. Det är dags att omfamna sökandet, arbete och politiken igen. Som klass lever vi i en tid av aktion inte en ålder för att sitta ensamma med våra tankar.
Oh, jag sitter precis med de tankarna också.
Grover Furry (@retmarutsghost)
En vän skrev på Instagram att hen börjat läsa Den glada vetenskapen (Die fröhliche Wissenschaft) och jag kan inte tänka mig något bättre än att börja läsa och reflektera kring filosofi. Själv sitter jag med tioårsprojektet Illuminatus! (The Eye in the Pyramid, The Golden Apple och Leviathan av Robert Anton Wilson och Robert Shea) och försöker samla tankarna.
Det är en intressant tid att leva i. En tid av brandslangar med information som väller över oss där hjärnan och medvetandena måste lära sig filtrera, bortse och snabbt sortera ut vilka små guldkorn att behandla värdigt. Visst måste livet innehålla små stunder av vila, eftertanke och mindfulness. Hjärtat måste lugnas ner. Vissa tar det iskalla havsbadet till hjälp för att sjunka våldsamt ner i en påtvingad kroppslighet och andra stirrar envist in i rektanglar med dopamindoser. Allt för att hitta en röd tråd i det… här.
Meditationen, acceptansen och andningsövningarnas pris är att allt blir så lagom. Tankarna får studsa runt lite i lugn och ro. Men mitt förslag är att vi också lever fullt ut i mindfullness. Tar tjuren vid hornen och kör på. Låter våra röster höras och istället för att undvika det obehagliga rusar rakt dit och säger vad som behöver sägas. I den mindfula tystnadens diskurs frodas också den tysta makten, osynliga kåta händer och den konservativa anständighetens marknadskrafter.
Vad har vi att förlora av att möta våra öden rakt fram? Amor Fati. Att älska ödet som vi gör det och accepterar oss själva.
“Amor fati: this is the very core of my being—And as to my prolonged illness, do I not owe much more to it than I owe to my health? To it I owe a higher kind of health, a sort of health which grows stronger under everything that does not actually kill it!—To it, I owe even my philosophy.… Only great suffering is the ultimate emancipator of spirit, for it teaches one that vast suspiciousness which makes an X out of every U, a genuine and proper X, i.e., the antepenultimate letter. Only great suffering; that great suffering, under which we seem to be over a fire of greenwood, the suffering that takes its time—forces us philosophers to descend into our nethermost depths, and to let go of all trustfulness, all good-nature, all whittling-down, all mildness, all mediocrity,—on which things we had formerly staked our humanity.”
Friedrich Nietzsche, Nietzsche contra Wagner
Våra små liv och den stora påhittade historien är en pendel mellan olika ytterligheter. Låt inte Dem lura dig till medioker acceptans utan låt acceptansen bli radikal, i grupp och mot nya historiska horisonter. Kom vi misslyckas tillsammans och lever mindfull… feta oeffektiva kroppar som blöder, gråter, hulkar och svettas.
xazax.work/blog 